Axplock

Uppsala Humanistiska Förbund

Fredag 6/11: Den galne kejsar Nero, populärkultur och myntets baksida- av Ragnar Hedlund


På framsidan av en sestertius slagen runt åren 64-66 syns kejsar Neros sammanbitna porträtt. Kan man inte nästan se hur han bygger upp ytterligare ett raseriutbrott över något som gått honom emot?


Om det är något som väl alla känner till om Rom så är det de galna kejsarna. Besatta av våld, sex och underhållning, gärna i pittoreska kombinationer. Men det finns förstås ett problem med den här bilden: all historia om de romerska kejsarna vi har bevarad är skriven av deras fiender! Kejsarna usurperade senatens makt och de romerska historikerna som tillhörde senatsaristokratin hade inga skäl att älska kejsarna. Vilket märks.


Efter ett tag ser man att det är ungefär samma laster som tillskrivs de usla kejsarna: omåttlig grymhet, sexuella utsvävningar, allmän dekadens - hur det där sistnämnda yttrar sig kan vara lite olika. Men ändå är det kejsarnas laster som lever vidare: Tiberius eskapader i sin isolering på Capri, tonårsmonstret Caligula och förstås då Nero. Onekligen vilar det en viss star quality över hans galenskaper. 


Om vi då frångår de här bilderna av Roms kejsare som vi alltså egentligen vet är tendentiösa, men ändå har så svårt att slita oss från, så framträder andra bilder. Vi kan till exempel titta på de här kejsarnas mynt. dem kunde man inte bara beskåda kejsarens bild, som vi pratade om igår. Vänd - bokstavligen - på myntet! Då framträder en helt annan bild.


Just från Neros regering finns det enorma mängder såna här bilder av triumfbågar, tempel och den här som alltså visar Ostias hamn som anlades under föregångaren Claudius men kanske fullbordades först under Neros regering. Ser man till myntbilderna verkar faktiskt en hel del nyttigt ha uträttats.


Vi kan förstås avfärda myntbilderna som ”bara” kejserlig propaganda. Men skulle vi inte i så fall lika gärna kunna definiera de historiska redogörelser som överlevt som ”antikejserlig propaganda”? Ändå är det galningen, som skriker i en mikrofon eller sätter städer i brand, som lever vidare. Vi verkar behöva galenskapen som förklaring till vissa människors beteenden.  Den gör det enklare att placera historiens byggstenar i en ordning som lugnar oss: svart och vitt, rätt och fel, galet och sunt. 


(En längre version har tidigare publicerats på Humanistportalens stafettblogg)



Måndag 5/10: "Musikaliska offer" bland grekiska gudar - av Gullög Nordquist


Ett tema i grekiska myter handlar om hur det mänskliga genom musiken kommer i närkontakt med en övernaturlig värld med starka och ursprungliga krafter och passioner, som människor inte kan behärska. Vissa musiker kunde påverka hela naturen, fick djur, växter och stenar att reagera, men faller offer för sina mänskliga svagheter. Den frygiska satyren Marsyas såg hur Athena slängde ifrån sig den aulos, dubbla spelpipa, som hon förbannat eftersom hon blev ful när hon blåste i den. Marsyas tog upp den och blev en framstående aulosmusiker, men i sitt övermod utmanade han själve Apollon på duell med muserna som domare. Marsyas höll jämna steg med lyraspelaren Apollon ända tills guden vände upp och ner på sin lyra och spelade även på detta sätt. Det är omöjligt med ett blåsinstrument. Marsyas förlorade och som straff flåddes han levande. Av alla tårar som hans vänner fällde uppstod floden Marsyas, med det klaraste och bästa vattnet i hela Frygien.  


Orfeus musik förhäxade människor och djur, bevekte dödsrikets väktare Charon och Kerberos; för en stund glömde de dödas skuggor sina lidanden. Men han lyckades inte hämta sin döda hustru Eurydike från Hades, då han gav vika för frestelsen att vända sig och se på henne. Orfeus vandrade förtvivlad i Trakien, besjungande sin förlust, tills han slets i stycken av trakiska kvinnor. Då sörjde hela naturen honom. Hans huvud flöt sjungande nedför floden Hebrus och nådde ön Lesbos där det begravdes. Som tack blev lesbierna speciellt begåvade i musik och poesi. Kroppen begravde muserna nära berget Olympus. Över hans grav sjunger näktergalar, hans lyra sattes på himlen som stjärnbild och man vände sig till honom i orakel. 


Varför sågs musik så farlig för utövarna? Det har att göra med de starka känslor som musik kan väcka och förstärka, något som varken åhörarna eller musikern helt kan behärska eller försvara sig mot. Musiken går över gränsen mellan en otyglad natur och den kultur som kräver behärskning och ordning. I denna gränszon skapas stor konst och insikter, men där riskerar vi också att dras in i den en okontrollerad natur och, i vårt övermod, hybris, utmana krafter som vi inte kan mäta oss.


(En längre version har varit publicerad i Hellenika 2011)






Fredag 4/9: En slagkraftig upplevelse - Birgitta Meurling berättar om Paulus omvändelse i Rom


Hästhoven träffade mig med våldsam – och överraskande – kraft mitt i ansiktet, kändes det som. Överraskande, eftersom det var en hästspark som drabbade mig med cirka 400 års fördröjning. Hästen återfinns nämligen på en målning. Vad konstnären heter? Caravaggio. Tavlan föreställer Pauli omvändelse och hänger i vanliga fall i kyrkan Santa Maria del Popolo i Rom, men är f.n. utlånad. Och fast det säkert är 25 år sedan jag såg tavlan senast, så minns jag fortfarande kraften i sparken. Häromveckan fick jag nöja mig med att betrakta ”tvillingtavlan” i samma kyrka och den går inte av för hackor, den heller. Den arme Petrus korsfästes upp-och-ner på egen begäran. Målningen är brutal; kropparna faller nästan ur ramen ut i rummet. Det caravaggianska ”källarljuset” gör dem kraftfullt skulpturala och jag fascineras av att de fortfarande talar till oss med sådant eftertryck. En mossig gammal målning med dito motiv, kan man tycka. Men så är det med stor konst, den är inte daterad och den drabbar oss med en våldsamhet som överraskar.


Medan jag beundrar konstverket i kyrkan pågår en mix av aktiviteter runt omkring. Turister strosar runt, pratar och fotograferar, en präst mässar och en liten kör sjunger. Körledaren är en ung välklädd kvinna med högklackade skor. En man med Liszt-liknande frisyr läser en bibeltext, medan prästen tar igen sig en stund. Dessutom rör sig en storväxt kvinna (förmodligen vaktmästare) i lila plyschjacka och svart kjol gravitetiskt kring altarområdet och håller reda på oss turister under mässan, så att vi exempelvis inte stormar fram till Caravaggio-kapellet medan kören står och sjunger alldeles intill. Det ser nästan ut som om hon curlar, d.v.s. jämnar marken för präst och körmedlemmar – och det gör hon rätt i. Vi turister kan gott vänta.


Det är fascinerande att se hur dessa aktiviteter pågår samtidigt. Man har svårt att tänka sig något liknande i en svensk kyrka, där vi är väldigt upptagna av ordning och reda och var sak på sin plats vid rätt tidpunkt. Jag vecklar omedelbart ut mina etnologiska känselspröt! Det är ju detta vårt jobb handlar om, att försöka knäcka den kulturella koden i olika sammanhang, att bringa reda i det till synes obegripliga. Vi riskerar därmed att få smockor i ansiktet och mellangärdet då och då. De kan levereras av målade 1600-talshästar, högst samtida kyrkvaktmästare eller tiggare som sitter på kyrktrappan och får några euromynt av vårt överflöd. Men det är smällar man får ta.


(Texten är tidigare publicerad på Humaniorabloggen i april 2012)

Uppsala Humanistiska Förbund skall enligt sina stadgar verka för humanistisk bildning. Begreppet humaniora uppfattas därvid av förbundet i en mycket vid mening. Utöver historia, konst-, litteratur- och musikvetenskap, språk, filosofi, arkeologi, etnologi och övriga områden som traditionellt anses tillhöra humaniora, omfattar begreppet humaniora även områden som juridik, samhällsvetenskap och naturvetenskapernas historia. Det är således ett mycket vidsträckt spektrum av det mänskliga livet - människors tankar och gärningar - som Uppsala Humanistiska Förbund erbjuder sina medlemmar.

Axplock - texter från humaniorans fält

Uppsala Humanistiska förbund


e-post: info@uppsalahumanforb.se

postadress: c/o S. Hedberg

          Sågargatan 2 B

753 17  Uppsala



Styrelse 2019-2020


Birgitta Meurling (ordförande)

Ingrid Frenning (vice ordförande)

Sten Hedberg (skattmästare)

Gullög Nordquist (sekreterare)

Lars Wollin (ledamot)

Ulla Birgegård (suppleant)

Ragnar Hedlund (suppleant)