Torsdag 23/2 2023: vem var Hypatia? Av Gullög Nordquist

Hypatia, en medelålders kvinna, överfölls och dödades av lynchmobb i Alexandria den 15 mars 415. Hon var framstående matematiker, filosof och astronom och föreläste även offentligt om Platon och Aristoteles i storstaden Alexandria, en smältdegel där etniska grupper, språk och religioner möttes. Men motsättningarna där ökade under 300-talet med konflikter mellan kristna och judar och mellan prefekten Orestes och biskoparna av Alexandria. 

Hypatia verkade vid Mouseion, universitetet i Alexandria. Dess byggnader hade förstörts 272 e.Kr, men verksamheten fortsatte i Serapeion, stadens Sarapishelgedom. År 391 fick Theophilos tillstånd att förstöra alla hedniska tempel i Alexandria, bland andra Serapeion. Theophilos var dock mer tolerant mot de icke-kristna forskarna. Hypatia och han hade också gemensamma vänner, främst hennes elev och beundrare biskop Synesius, och hon verkar ha kunnat fortsätta verka. 

Det var matematiken, främst algebra, som var Hypatias huvudintresse. Hypatia var också nyplatoniker, och som sådan såg hon matematik och astronomi som vägen till metafysisk kunskap. I grunden finns en världsuppfattning som bygger på en åtskillnad mellan den andliga och den materiella världen där endast den andliga världen var verklig. Det var problematiskt för de kristna dels eftersom det för nyplatoniker inte fanns en skapelse och dels för att det begrepp som människor ska eftersträva, ”det Ena”, var helt opersonligt. 

Det var en religiös brytningstid. Kejsar Konstantins toleransedikt från 312 skulle stoppa förföljelserna av de kristna. Under 300-talet stärktes den kristna kyrkliga organisationen. Nu kunde i stället de kristna stå för förföljelserna av andra grupper. Kyrillos, som blev patriark i Alexandria 412, var en stridbar man som förföljde alla oliktänkande. Maktkampen mellan honom och prefekten Orestes ledde till upplopp på gatorna. Kyrillos erbjöd Orestes ett fredsförslag. Det spreds då ett rykte att det var Hypatia som låg bakom att Orestes inte accepterade det. 

Även Hypatias arbete med ren matematik sågs som farligt och okristligt. Matematik och astronomi förknippades med astrologi, hednisk esoterisk kunskap och magi. Kristna fanatiker och Kyrillos-anhängare blev allt mer beredda att angripa henne. Hypatia, van att bli respekterad och kunna röra sig offentligt, uppträdde “okvinnligt”, med auktoritet, vilket inte motsvarade de kristna idealen. Hon hade ingen livvakt - till skillnad från Orestes - och blev ett lätt byte för de kristna extremisterna som inte kunde komma åt Orestes. Hon överfölls av en mobb ledd av en viss Petrus. 

Vilken roll Kyrillos själv spelade är okänt. Men det är inte fel att se honom som moraliskt ansvarig efter sina hätska kampanjer mot oliktänkande.

Onsdag 26/1: Bibeln och det humanistiska genombrottet, av Lars Wollin

Reformationens genombrott i andra fjärdedelen av 1500-talet beskrivs ibland som det skarpaste kulturella brottet någonsin i Nordens historia. Man hänvisar då gärna främst till det religiösa trosskiftet. Nya testamentet på svenska och danska tillkom i en romersk-katolsk kontext, bearbetades och förvaltades i en begynnande luthersk. Det skedde i renässansens och (i Åke Frändbergs tidigare anförda första betydelse av ordet) humanismens epok i Europa, med dess förmenta omvälvningar i världsbild och maktbalans och följdverkningarna av allt detta i den västeuropeiska människans frigörelse som individ.

En av de centrala manifestationerna av detta fundamentala kulturgenombrott var Bibelns översättning till de europeiska folkspråken. Den ansluter direkt till den samtida humanistiska lärdomens program, sammanfattat i den kända devisen ”till källorna” (ad fontes). Den heliga skrift skulle återges från grundspråken, alltså från grekiska i Nya testamentet och från hebreiska i Gamla. I praktiken var det dock bara ett enda språk man kunde räkna med att allt bildat folk i Europa behärskade, nämligen latinet. I Norden byggde därför texten i de danska och svenska pionjärtycken av Nya och Gamla testamentet på Erasmus av Roterdams och Versio Vulgatas latin och på Martin Luthers (hög- och låg)tyska. 

I de två färska nordiska nationalstaterna (Danmark och Sverige) markerar de första bibeltrycken början på ett i princip modernt tillstånd i språk- och kulturutvecklingen. Det har t.ex. sagts att Gustav Vasas bibel 1541 är den språkhistoriskt viktigaste text alla kategorier som någonsin skrivits på svenska. Dess språkform utgjorde mycket länge basen för framväxten och regleringen av ett överregionalt standardspråk, ”rikssvenskan”. Bibelns textvärld genomsyrar också hela vår äldre litteratur och har under seklens lopp satt mycket av ramen för svenskarnas världsbild. Ännu i nutidens vardagsspråk ljuder ekot av reformationsbibeln i tusentals ord och vändningar – något som flertalet svensktalande sällan reflekterar över. 

Min kommande bok, Det humanistiska bibelverket. Kring den nordiska reformationens bibelöversättning, handlar om hur en del av allt detta gick till.

Måndag 13/12: Lucia, lussi, Lilit. Om Lucia, av Katarina Ek-Nilsson

Nu är Luciadagen här. Vem är hon, och vilken dag uppmärksammar vi?  Luciafirande med Lucia som ljusklädd gestalt, som kommer med förplägnad och sång på morgonen den 13 december, är en herrgårdssed som spreds under 1800-talet i Vänerlandskapen. Vissa belägg finns från 1700-talet, och första bilden på en lucia som ser ut som en nutida lucia är från 1848. Den traditionen härrör från den tyska Christkindlein-traditionen i julspel. 

 Helgonet Lucia, som gett dagen sitt namn, har mycket svag anknytning till den svenska luciatraditionen. 

 Natten före 13 december var enligt den julianska kalendern årets längsta.  Det var en utbredd uppfattning att alla på morgonen borde äta ordentligt, gärna sju frukostar.

Folkminnesuppteckningar  berättar om Lucianatten som en farlig natt då onda krafter härjade. Egendomliga saker inträffade. Korna firade bröllop i lagården. Lussegubben ställde till besvär, kunde exempelvis få kvarnar att stanna. För att undvika det onda måste man skydda sig.  Att sticka en kniv i stallväggen gjorde att inte ”elaka kärringar” kunde stjäla ”modet” ur hästarna. Barnen kunde bli jagade med ris av Lusse.   

 Luciakvällen ägde ungdomliga upptåg rum med maskering, kringgång i gårdarna och ymnigt alkoholintag. Det berättas om utklädning i gamla getskinn, och att man hängde en halmkärve runt halsen medan man tiggde fläskbitar under rundvandringen. 

 Den ”ljusa” lucian förmedlades av studenter till deras studentnationer, då med manliga lucior, och på Skansen började luciafirandet i slutet av 1800-talet som exempel på regional sed. När Stockholms Dagblad skapade en luciatävling 1927 inleddes det moderna luciafirandet. 

I många folkminnesuppteckningar är Lucia Adams första hustru, och farlig. Hon kunde bli en rovfågel, som ville äta upp barnen. Hennes egna barn är de underjordiska, vittra och småfolk.

1908 skrev folklivsupptecknaren Levi Johansson till Nordiska museets arkiv, om ett intressant samtal med en sagesman:

"Vi kommo i samspråk och en del saker på folktrons område. Kom jag så att omnämna Lucia. Även han hade hört talas om Adams första hustru, men han hade hört att hon skulle heta Lillit, vara rödhårig och elak alldeles bedrövligt, samt brunögd…"

Se, där dök Lilit upp i anslutning till berättelser om Lucia. Berättelsen om Lilit, ödslighetens jungfru, förekommer i en text som hör ihop med Gilgamesh-eposet, från omkring 2000 f. Kr.  

I Gamla testamentet omnämns Lilit två gånger: hon fanns där hyenor och gastar fanns. Till de fasor som väntar den gudlöse hör att ”Lilit intar hans hem, svavel sprids över platsen där han bott.” Lilit var farlig, såväl i berättelser från 1900-talets Jämtland, som i mesopotamiska och judiska texter. 

Historien om Lilit som Adams första hustru, självständig och envis, har i vår tid gett upphov till feministiska tolkningar i judiska sammanhang. Men det är ett annat axplock.